Sök

Amandas Förlossningsberättelse

Ett inledande stycke som fångar läsarens uppmärksamhet och sammanfattar förlossningsberättelsen kort. Det här är ett exempel på en sån otroligt bra inledning som bara är två till tre meningar lång.


Inför förlossningen

I början på December 2019 hade jag gått några dagar över tiden från mitt beräknade förlossningsdatum. Precis som majoriteten av alla förstföderskor la jag mig varje kväll med förhoppningen att jag skulle vakna mitt i natten av att värkarna hade satt igång. Men varje morgon vaknade jag med ryggont och besvikelse - ingen bebis idag heller. Precis under de två veckor som jag otåligt vankade fram och tillbaka efter mitt BF i väntan på att förlossningen skulle starta så kom en forskningsrapport från Sahlgrenska som visade på att det var högre dödlighet för bebisarna som föddes om graviditeten tilläts gå två veckor över tiden från BF istället för att förlossningen sattes igång redan en vecka efter BF. Det gjorde mig såklart väldigt nervös - som man ju blir under en graviditet eftersom allt är så nytt, ovisst och stort. ​ Vid den här tidpunkten befann jag mig i Bergen, i Norge. Europas regnigaste stad. Min man hade pendlat mellan Köpenhamn där vi bodde och Bergen under hela min graviditet, men för att vara säkra på att han inte skulle missa förlossningen beslutade vi att jag skulle komma över till Bergen och spendera sista månaden i graviditeten där och föda Astrid. Nio dagar efter BF fick vi träffa läkare för att bedöma när vi kunde bli igångsatta, han frågade vad min önskan var och jag berättade att jag ville bli igångsatt. Forskningsrapporten från Sahlgrenska hade påverkat mig mycket och jag ville bara komma igång. Det är både fysiskt och psykiskt påfrestande att gå över tiden, och jag ville inte vänta en enda sekund till.


Igångsättning

Elva dagar efter BF fick vi komma in för att bestämma igångsättningsmetod. Jag sov knappt något den natten av nervositet och förväntan. De undersökte mig när vi kom in till sjukhuset och eftersom jag inte var öppen alls så satte de in en ballong som skulle stimulera kroppen att själv utsöndra de hormoner som öppnar upp livmoderhalsen. De satte in ballongen och skickade hem oss. Vi skulle ringa när ballongen åkte ut, och annars komma tillbaka om 24 timmar. Väl hemma var vi så glada och nervösa - ÄNTLIGEN var vi igång. Hur spenderar man en sån dag i ett regnigt Bergen? Man spelar Trivial Pursuit! Vi spelade i flera timmar och så sakta men säkert växte sig något som liknande molande mensvärk i nedre delen av magen och ryggen sig starkare och starkare. Jag tog alvedon, vann såklart Trivial Pursuit, och gick sen på toa. På toa drog jag väldigt försiktigt i den del av ballongen som hängde ner ut, och så plötsligt slank den ut! Mensvärken jag hade känt hade varit riktiga värkar och jag hade öppnat mig några centimeter. Vi ringde till förlossningen och fick komma in direkt för en undersökning. Jag var så peppad och spänd. Klockan var cirka 18.00. På sjukhuset undersöktes jag och de konstaterade att jag var ca 3 centimeter öppen, men livmodertappen var inte så mogen än. Men eftersom de hade lediga rum så kunde jag skrivas in för att gå vidare med igångsättningen.


På förlossningen

​ Vi fick ett stort rum med två fönster med utsikt över de vackra bergen som omger staden. Jag fick ett lavemang, eftersom det är rutin i Norge, och sedan stack de hål på fosterhinnorna, så att vattnet gick. Både ballongen och att spräcka fosterhinnorna är naturliga sätt att få fart på förlossningen, istället för att ge hormoner.  Sen började en relativt behaglig kväll på förlossningen. Jag åt yoghurt och mackor och streamade nobelmiddagen på mina dator. Jag diskuterade svenska och norska längdskidlandslaget med barnmorskan. Jag hade ont, men det var överkomligt och hittills var det var mycket lättare än vad jag hade förväntat mig. Men där och då förstod jag inte hur mycket värre det skulle bli. Jag blev undersökt sent på kvällen och jag var knappt 5 centimeter öppen. De bestämde att jag skulle få värkstimulerande dropp på låg styrka eftersom de tyckte att det gick långsamt. Min önskan inför förlossningen var att jag ville känna mig i kontroll, jag ville känna att jag kunde ta värkarna med lugna andetag och inte fly smärtan. Men när jag fick värkstimulerande upplevde jag att jag förlorade en del av den kontrollen. Jag kände mig utlämnad till medicinerna och droppet, istället för att det var min egna kropp som ägde och styrde förlossningen. Mina värkar blev mer intensiva, och natten var jobbig eftersom jag knappt hade sovit natten innan av nervositet och nu inte kunde sova på grund av värkarna. Tidigt på morgonen gjordes en ny undersökning och jag hade inte öppnat mig något mer - jag blev så besviken och ledsen. Jag hade legat vaken en hel natt och andats mig igenom värkarna helt utan resultat. De höje styrkan på det värkstimulerande droppet och snabbt gick värkarna från hanterbara till fruktansvärda. Jag bad om att få Edipural, och den hjälpte mot värkarna i magen men inte nedanför höftbenen. Ju längre ned bebisen trycktes desto mer ont gjorde det i bäckenet, där Epiduralen inte verkade. Värkarna var intensiva, de sköljde över mig. Jag slappnade av allt jag kunde och gjorde mörka grymtande läten, som en extrem yogaandning. Det var ett bra sätt för mig att hantera smärtan. Men så märker jag hur värkarna kommer tätare och tätare. Så fort en värk klingar av så drar nästa igång direkt. Jag får inte vila mellan dem och jag börjar må väldigt illa. Jag försöker stå upp, lutad med armarna och överkroppen mot en gåstol, men det gör så ont att benen viker sig. Jag spyr av smärtorna. De obefintliga pauserna mellan värkarna får mig ur balans, jag kan inte längre andas mig igenom smärtan, det gör för ont.  Bebisens hjärtljud visas på monitorn bredvid mig och de visar plötsligt att de ligger utanför det intervall de borde. Värkar kommer med enorm kraft utan uppehåll. Jag spyr, stönar och försöker slappna av, men allt snurrar för det gör så ont. Hjärtljuden ligger kvar på en för hög nivå och jag blir orolig. Det är en jobbig period eftersom jag har så otroligt ont och dessutom känner mig orolig över hur bebisen mår i magen.  Barnmorskan drar ner på styrkan i det värkstimulerande droppet och direkt märker jag hur värkarna blir mildare och pauserna blir längre. Bebisens hjärtljud går ner inom normal nivå direkt, och jag känner en enorm lättnad. Nu kan jag återigen fokusera på mitt förlossningsarbete istället för att oroa mig över min bebis inte mår bra. När barnmorksan gör en ny undersökning på mig efter den jobbiga perioden av stormvärkar så kan vi konstatera att de var väldigt effektiva. Jag har öppnat mig 10 centimeter och snart är det dags att börja krysta. Efter en stund känner jag det klassiska trycket bakåt, så som att jag behöver bajsa och det är dags att börja krysta.  Jag hade en önskning om att krysta i en aktiv ställning, t ex stående på alla fyra. Men jag har inte ork i kroppen att göra det efter två sömnlösa nätter och stormvärkarna. Jag behöver spara den lilla kraft jag har kvar till att krysta, inte till att hålla upp min kropp i en viss ställning. Jag testar först en position då jag ligger på sidan. Men jag lyckas inte krysta på rätt sätt och jag är så utmattad att jag måste ligga på rygg. Jag är så trött och skör, men jag är så motiverad av tanken på att det snart och över och att jag så snart ska få Astrid på mitt bröst.  Jag krystar och krystar. Det känns som att det aldrig tar slut. Jag har ingen aning om hur lång tid det gått, men vi når en tidsgräns på två timmar utan att Astrid kommer ut och barnmorskan kallar på läkare. De är osäkra på om Astrid ligger i optimal position och in kommer chefsbarnmorska samt två förlossningsläkare för att bedöma det. Nu börjar den, med råge, mest smärtsamma upplevelsen jag tror en människa kan uppleva. De behöver göra flera vaginala undersökningar på mig för att ta reda på Astrids position. Barnmorskan, chefsbarnmorskan och de två läkarna. De ska alla undersöka mig för att bedöma i vilken vinkel Astrid ligger och hur långt fram hon kommit. Den seniora läkaren tar båda sina händer och gräver in i mig med händerna runt Astrids huvud och det känns som att jag klyvs i två bitar av smärta. Jag ligger lealös i sängen. Jag vill gråta men har inte ork att göra det. Det är en så märklig känsla eftersom det inte finns någon annan väg ut ur eländet förutom fortsatt smärta, och den tanken gör mig nästan apatisk. Jag hade föreställt mig att jag hade känt mig stark och mäktig den här delen av förlossningen, men nu känner jag mig så liten och svag. När de undersökt mig klart berättar läkarna för mig att Astrid ligger längre bak än var barnmorskan hade trott. De måste hjälpa mig att få ut Astrid, och de kommer att använda en tång. De ger mig Pudendal, som är en bedövning i bäckenbotten och på två värkar är Astrid ute. De lägger henne direkt på mitt bröst, precis som jag drömt om i så många månader. Jag känner en sån enorm lycka och lättnad. Jag älskar Astrid från den första sekunden jag ser henne och hon är helt perfekt. Astrid mår jättebra men tyvärr har jag fått en stor bristning som ska sys igen på operation.


Efter förslossningen

Astrid susar lugnt på mitt bröst och jag vill stanna i den bubblan för resten av mitt liv, det var värt all smärta och graviditetens alla krämpor. De trycker på min mage för att moderkakan ska lossna och det känns knappt när den kommer ut. Will får klippa Astrids navelsträng och de visar oss Livets träd på moderkakan. ​ Men efter en timme är det dags för mig att rullas till operationssalen för att sys ihop. Jag vill inte skiljas från mitt barn nu, jag vill aldrig vara ifrån henne igen. Men nu ska de rulla iväg min säng. Will ser orolig ut, och jag vill lugna ner honom så jag ler och säger att allt kommer att bli bra. Inombords känner jag stark ångest över att lämna min nya lilla familj.  Jag får en ryggmärgsbedövning och lugnande och jag somnar nästan direkt, jag är så utmattad. Jag vaknar när de är klara och jag rullas vidare till uppvaket. Jag frågar efter min man och mitt barn, och sjuksköterskan säger att hon ska meddela att jag ligger på uppvak så att de kan komma dit. ​Tiden går. För att fördriva tankarna räknar jag plattorna i taket gång på gång. Åtta stycken från vänster till höger. Räknar och räknar och räknar igen. Men tankarna kommer ikapp mig och jag känner mig ledsen över att ligga ensam på uppvaket utan Astrid och Will och jag gråter i min ensamhet. Jag har ingen tidsuppfattning men Will har berättat att jag var borta i totalt fyra timmar med operationen och uppvaket. Då Astrid och Will tillslut kommer in känner jag hur allt faller på plats. Det här är meningen med livet, inget annat spelar någon roll, bara jag är tillsammans med Astrid och Will varje dag för resten av mitt liv! ​När jag kan känna mina ben igen får jag grönt ljus att köras upp till ett rum på BB. Vi får ett familjerum så att Will kan sova kvar med oss på natten. Vi är kvar på sjukhuset i ytterligare tre nätter, och jag ligger mestadels bara i sängen. Det gör ont att vända på mig, jag får inte sitta och jag kan bara gå en liten promenad ned i korridoren innan det gör för ont i mellangården/perineum. Will byter alla Astrids blöjor, han bär henne från hennes lilla säng till mig för att amma, och lyfter henne från min ena sida till den andra när hon ska byta bröst att amma från. Astrid sover på dagarna, och är vaken hela nätterna. Hon ammar konstant och det känns som knivar som hugger mig i brösten varje gång. Det är några jobbiga första dagar, och jag känner inte alls att vi är i en mysig "bebisbubbla". Jag älskar Astrid och är så lycklig över att hon mår bra men jag känner mig mest trött och förvirrad. Vi får besök från en sjukgymnast som berättar om min bristning. Jag har fått en bristning i grad 3b. Det betyder att jag spruckit hela vägen mellan vaginan och analen, och 90% av min yttre ringmuskel i analen har spruckit. Jag får inte sitta på flera veckor, Jag ska göra knipövningar varje dag, jag ska på efterkontroll vid flera tillfällen och vi får inte ha sex på minst två månader. Jag får inte bli förstoppad, och heller inte trycka när jag ska bajsa. 


Hemma

Vi åker äntligen hem på lördag eftermiddag. Astrid sover fortfarande på dagarna, men är vaken mellan 00-05. Jag ligger ner hela tiden eftersom jag inte får sitta och det gör ont när jag står. Vi har inga rutiner och är förvirrade. På söndagen kommer mamma till Bergen som en räddande ängel. Will åker till flygplatsen för att hämta mamma och jag är själv hemma i två timmar med Astrid. Jag har inte bajsat sen innan förlossningen, och det är nu mer än fem dagar sen. Jag känner hur det trycker på, men jag är väldigt rädd för hur det kommer att kännas. Jag går på maxdos av både Ipren och Alvedon och ändå gör det ont i bristningen, det känns som ett stort ömt klot som spänner och dunkar. Jag tar med mig Astrid in på toaletten och lägger henne på golvet i hennes Babynest. Jag sätter mig på toan och försöker bajsa, men inget kommer. Det gör jätteont och jag känner att jag måste bajsa men det går bara inte. Astrid börjar skrika och jag börjar svettas och gråta av frustration över hela situationen. Jag kan inte sitta på toaringen för det spänner för mycket i såret så jag halvstår över toaringen och mina lår blir trötta. Svetten och tårarna droppar ner på mina lår och Astrid skriker. Då hör jag hur ytterdörren öppnas om hem kommer Will med min mamma. Jag skriker “TA ASTRID!!!!!!!!!!!!!” och Will springer in och tar henne direkt. Jag lyckas inte bajsa utan drar upp byxorna och stapplar ut till min mamma. Jag hänger mig över diskbänken och gråter - varför ska det göra så jävla ont och varför ska det vara så jävla jobbigt? frågar jag, utan att förvänta mig ett svar. Vi kramas och jag lugnar ner mig. Hennes närvaro lägger sig som en trygghet över hela lägenheten. NU kan jag andas ut.

En vecka efter förlossningen

När vi varit hemma i några dagar så märker jag att det spänner mindre i såret och jag blöder både mer och det kommer stora klumpar av blod. Jag kollar hur det ser ut där nere och upptäcker att stygnen har gått upp. Vi åker in till sjukhuset igen och de upptäcker tre komplikationer. Precis som jag sett så har stygnen i perineum gått upp. Dessutom har jag ytterligare en bristning i vaginan som blöder riktigt, och i livmodern har jag rester kvar av moderkakan. De rullar in mig till operationen direkt och skrapar livmodern, syr ihop bristningen i vaginan - men de lämnar bristningen i perineum öppen. De är oroliga att jag har en infektion och de måste vänta några dagar innan de kan sy ihop såret. Jag får en antibiotikabehandling och stannar på sjukhuset i ytterligare fyra dagar innan de till slut syr ihop mig dagen innan julafton. Totalt sett får jag spendera fjorton dagar på sjukhuset från dess att ballongen sattes in tills jag blivit ihopsydd en andra gång. Det är tyvärr ingen drömstart på mödraskapet - men under hela processen kände jag mig alltid fantastiskt omhändertagen och trygg.  ​Jag är dessutom väldigt tacksam eftersom min läkningsprocess efter komplikationerna blivit fixade har gått fantastiskt bra. Jag kunde gå ca en kilometer efter en månad och efter sex månader kunde jag jogga fem kilometer, ha sex utan smärta, bajsa, kissa och prutta normalt, lyfta tungt och sitta obehindrat. Jag har inga komplikationer kvar idag efter förlossningen förutom att jag kissar på mig när jag springer i nedförsbacke. Men jag har hört att många andra mammor har samma problem efter helt problemfria förlossningar, så jag tycker inte att det är besvärligt. Dessutom tror jag att jag kan träna bort det med knipövningar, och det krävs bara tid och disciplin. Trots problemen så ser jag tillbaka på min förlossning med glädje och lycka. Första månaden kände jag mig ledsen över att jag inte haft den kontroll och styrka som jag hade hoppats på under förlossningen, men i takt med att mina hormonnivåer stabiliserades till normal nivå så gick den sorgen över. Jag tror att många upplever att deras förlossning inte blev som de hade föreställt sig och det är viktigt i förberedelserna inför sig förlossning att vara föreställa sig alla olika utgångar för att inte känna besvikelse efteråt. Alla förlossningar är fantastiska och alla kvinnor och kvinnokroppar är otroliga mirakel! 



© 2023 by AMUSE BOUCHEWix.com